Hejsan Hoppsan, nu är det ju inte alls långt kvar tills det är julafton, det är 3 dagar kvar.

Och eftersom det inte är långt kvar alls så tänkte jag skriva om vad jag tycker när alkoholen blir inblandad under julhelgen.

Jag har ingen egen erfarenhet av att jag har farit illa under julen p.g.a onyktra föräldrar, men jag har vänner som gjort det och vet därför vad jag pratar om.

En jul utan alkohol är självklart för mig och för många andra, men inte för alla och det är fel. En julhelg utan akohol borde vara en självklarthet, då julen handlar om barnen och att umgås med sin familj. Men det är inte alla som tänker så, tyvärr. Mina föräldrar brukar dricka någon cider, öl, vin till maten och snaps på julbordet men annars så är det ganska lugnt med drickandet då dem har samma åsikt som mig, julen är barnens högtid. Så hemma hos oss brukar det alltid vara lugnt.

Men det jag vill veta är varför man dricker sig stupfull på julafton? Okej, man kanske inte har någon familj, vänner, barn att fira julen med och dessa personer som står där helt ensamma när det är jul, jag tycker så fruktansvärt synd om er. Alla borde ha någon som står en nära att få fira jul med.

Men föräldrar då, som har barn och endå dricker sig fulla under julen, på julafton? Vad tänker ni?! Varför låter ni era barn fara illa, varför låter ni dem få tråkiga minnen för resten av livet? Just ditt barn som du utsätter för detta är värd så mycket mer än att få ha en full förälder under julen.

Jag har valt att avstå helt från alkohol under julen, för det är barnens högtid, då tomten kommer med paket.

Gör som jag och ha en vit jul.

Vad har DU för tankar om just detta? Snälla, jag vill höra era tankar. 

Hejsan Hoppsan på er.

Nu tänte jag skriva ett sånt där lite djupare inlägg igen inom min kategorie ''tankar & åsikter'', men även i kategorien ''hälsa''.

I detta inlägget tänkte jag konsentera mig på min övervikt. För jag vet om att jag är inte pinsmal, jag är överviktigt, jag äger några extra kilon mer än vad jag borde. Det är ingenting som jag är stolt över, jag hade jätte gärna velat vara några kilo lättare, jag hade jätte gärna velat väga ungefär 30 kilo mindre än vad jag gör idag, men det gör jag inte.

Idagens samhälle så blir man väldigt lätt dömd, om man är överviktig, om man bär på några extra kilon, så får man lätt den där blicken av främmande människor när man går i mataffären med en fryspizza eller chipspåsen i handen, då är det väldigt ofta man får blicken ''borde du verkligen äta det där'' eller när man går in på H&M eller Ginatricot, som är populära budget affärer då får man också blicken ''vad gör du här, det finns inte kläder i din storlek här''.

Men vad ger främmande människor rätten att ge mig alla dessa olika blickar bara för att jag väger några kilon mer än vad jag borde, jag ska kunna äta och ta på mig vad jag vill utan att få konstiga blickar.

Att gå ner i vikt är något som jag har kämpat med sedan jag var liten, jag har alltid varit överviktig, kraftig, tjock, mullig. Kalla det vad du vill, men jag har alltid varit det och jag har provat på så många olika sätt att förlora vikt, jag har provat olika träningsmetoder, olika dieter, gått hos dietister. Men jag går inte ner i vikt och fram tills den dagen jag har nått min dröm vikt så kommer jag aldrig gömma min fina kropp. Jag älskar min kropp och vill endast gå ner i vikt för att det är nyttigt och bra för hälsan, för att orka mer, men jag har en så otroligt fin kropp. Jag har två helt underbart fina ben som jag kan gå med, två helt underbart vackra armar och händer som jag kan använda mig utav för att hålla i saker.

Jag har gått igenom mobbnig, under nästan hela min grundskolegång. Men vad ger främmande människor rätten att kläcka ur sig ord om mig, om att jag är tjock, fet. Ingen har rätt att säga så om min otroligt fina kropp. Det är bara bevis på avundsjuka.

Så till alla snyggingar där ute som har några extra kilon, ni är otroligt vackra, oavsett om du väger 50 kg, 100 kg eller 150 kg så är du så otroligt fin. Oavsett om du är underviktig, normalviktigl eller överviktig, fy fan vad vacker du är och ingen eller något har rätt att klanka ner på din fina kropp. Stå på dig! :*

Hejsan Hoppsan. I detta inlägget tänkte jag berätta mina 5 bästa tips på hur man får ett förhållande att funka. Jag har sen 2012 vart i några olika förhållande och tänkte dela med mig om mina 5 bästa tips som jag har snappat upp på vägen för hur man ska gå tillväga för att förhållandet ska funka. och kom ihåg, alla 5 punkter är bara mina åsikter och det behöver inte alls vara så. Men det är så det är för mig och är mina 5 bästa tips till er. 

1. Prata med varandra, jag skulle faktiskt säga att detta är den viktigaste punket av de alla. Att man kommunicerar med varandra, om allt. Allt från hur man mår, till vad man ska äta till middag. Att man vågar prata med varandra och inte är rädd för att ta upp något som känns fel. Våga prata med din partner. 

2. Var inte konflikträdd. Denna punkten har jag lärt mig väldigt mycket av, jag är en person som är fruktansvärd konflikt rädd. Men i ett förhållande så får man absolut inte vara konflikträdd. Du måste våga prata med din  partner om saker som  stör dig, irriterar dig eller gör dig ledsen. Detta går lite hand i hand med punkt 1. Men detta är så viktigt. Jag anser att man kan inte ha ett helt förhållande utan att bråka, man måste bråka för att kunna förlåta och lära känna varandra mer. Så om man är ute efter ett långt och lycklig förhållande 

3. Ge kärlek i vardagen, försök alltid att ge kärlek även i vardagen, överaska varandra, ha middagen färdig när din älskling kommer hem från jobbet/skolan. Skicka ett sms mitt på dagen om hur fin din älskling är, hur mycket du saknar hen, hur fin du tycker hen är. Ge varandra uppskattnig i vardagen. Det mår man alltid bättre utav. 

4.Ge varandra utrymme, precis lika viktigt det är som att ge varandra kärlek i vardagen så är det viktigt att ge varandra utrymme. Våga låta din parntner gå ut med sina vänner, umgås med sina vänner. Du behöver inte alltid stå först på hens lista utan vännerna får lov att ta plats.

5. Kompromissa. Det är något som jag anser är extremt viktigt. Att man kan kompromissa om saker. Vill din partner gå ut och festa medan du vill vara hemma och kolla på film, kompromissa, gå ut och festa på fredagen och ha en filmkväll på lördagen? Vill din älskling äta pizza men du vill äta köttfärsås? Kompromissa, låt din partner bestämma först och sedan får du bestämam dagen efter eller tvärt om. 

Detta är mina 5 bästa kärleks råd, hoppas ni gillar det. 

Kram Jussi

Hejsan Hoppsan på er. I detta inlägget så tänkte jag ta upp det här med kärlek.

Hur ställer ni er till de olika sexuella läggningarna som finns? 

Jag tycker inte det ska spela någon roll vilken läggning man har. Samhället bör acceptera dig precis som du är.Oavsett om du är lesbisk, homosexuell eller bisexuell. Vad man har för läggning bör inte spela så stor roll som det gör. Jag menar, det finns homofober, som fullkomligt avskyr folk som har en annan läggning än hetrosexuell. Men min stora fråga är varför? Vad ger dem personerna rätt till att hata en annan som de inte känner just p.g.a deras läggning? Jag tycker det är så kontigt. 

När det handlar om kärlek så ska inte läggning, ålder, kön, längd eller vikt spela någon roll. Är man tjej och är kär i en annan tjej så är det precis samma kärlek som när en pojke och flicka är kära i varandra. Oavsett vilken läggning det handlar om så är kärleken fortfarande den samma och ser inte olik ut bara för det är flick och flicka eller pojke och pojke eller flicka och pojke. Kärlek är kärlek och varför kan det inte vara så? Varför ska det vara vissa människor som hatar på andra jusst p.g.a deras sexuella läggning? 

Jag har själv varit väldigt osäker på min läggning, jag under ett tag som 13-14 åring trodde jag var bisexuell. Men nu senare så har jag kommit fram till att jag attraheras mer av killar, men skulle jag bli förälskad i en tjej så skulle jag bli det. Jag blir kär i personen oavsett om den personen har en snippa eller en penis. Kärlek är kärlek. 

Så jag är jätte intresserad av att veta vad ni tycker, vad har ni för tankar och åsikter om detta? Och varför tycker, tänker ni som ni gör? 

Hejsan Hoppsan på er allesammans. Detta inlägget kommer bli det första inlägget i ''tankar & åsikter'' och detta inlägget kommer att handla om mig och mitt beroende utav att vara beroende. (Ni får ursäkta om det blir stav fel, men jag hadde inte A i Svensakn.)

Jag har länge haft olika typer utav beroende, och nu tänkte jag skriva om dem och hur dem började och varför JAG tror dem började.

Mitt första beroende var mat, jag led utav matstörningen bullemi när jag gick i mellan stadiet, 4-6-an ungefär. Detta beroende började p.g.a att jag var då mobbad i skolan(det kommer ett inlägg om det senare). Men maten blev min utväg till att dölja min sorg, jag åt allt som jag kunde äta och åt tills jag kräktes. Detta var mitt sätt att slippe gå till skolan och slippa ''skolka''. För när jag kräktes så fick jag ju inte gå till skolan på 48 timmar, och min mamma gik ju på detta i nåra månader tills hon upptäckte hur ofta jag faktiskt kräktes och då började hon vara mer aktiv, hon räknade t.e.x hur många bullar hon hade kvar på morgonen och hur många hon hadde på kvällen och då kunde det alltså vara 10 bullar mindre, för jag hade gått och ätit i smyg. Min mamma tog ju detta självklart på allvar och började då prata med mig om mina matvanor och varför det inte var bra att jag gjorde som jag gjorde. Detta beroende var svårt att sluta med och maten är än idag en tröst för mig, men idag kan jag kontrollera mig.

I 7:an så började jag skära mig, för jag mådde inte bra psykiskt, i detta läge hadde jag flytat och bytt skola och var inte mobbad längre, men det satt fortfarande djupa spår som gjorde att jag måde dåligt och mycket annat som gjorde att jag mådde psykiskt dåligt. Så mitt nya beroende här blev att skära mig, yttligare ett rop på hjälp, jag skar mig aldrig djupt utan det var endast ytliga små sårar, med ett rop på hjälp, jag ville ha uppmärksamheten för att få hjälp med mitt psykiska mående.Jag fick i 7:an börja prata med en kurator som hjälpte mig ur denna situation och jag började skada mig mindre och mindre, men jag kan säga att idag är det ungefär 1 år sedan jag skadade mig senast, och jag är så stolt över mig själv för detta. Men för mig tog det nästan 5 år att bli HELT skadefri. 

Men i 8:an så hittade jag något nytt att vara beroende av och mitt självskadebetende började minska mer och mer och gick från kanske en gång i veckan till att istället skada mig 1 gång var tredje månad, men det som ersatte mitt skadande var, rökning. Jag började röka, jag snodde cigg utav min mamma, jag fick äldre vänner att köpa ut. Jag blev plötsligt en av de ''tuffa'' som stog och smygrökte, en grupp jag aldrig tillhört tidigare.  Så för mig var det att fortsätta att röka och vara med det tuffa gänget, tills jag blev beroende och insåg att rökning lugnar mina nerver, det gör att jag kan hantera min ångest, att jag kan hantera min depression, jag kan gå undan och röka när allt blir för mycket. Så rökning blev mitt beroende och är än idag. 5 år utav rökning och jag är fortfarande fast i det.

Men varje gång jag slutar med ett beroende så känner jag direkt abstinäns för att hitta något nytt beroende, jag har ett beroende och det är att vara beroende. Därför vågar jag inte sluta röka för jag är rädd att jag ska hitta något som är ännu värre eller börja med något av mina gammla beroende.

Detta inlägget är en utmaning för mig att lägga upp, för jag gillar inte att prata om mina kännslor. Så jag hoppas att ni kan vara accepterande och ha förståelse och om det är någon som upplever något likadant och känner igen sig, kom ihåg att du är inte ensam.

Kram på er allesammans

xoxo Jussi